Har varit bortresta över nyår.
Hemresan var planerad till igår, men pga magsjuka hos äldsta dottern fick vi lov att stanna 1 extra dag.
Imorse packade vi så bilen för en resa 60 mil söderut. -12° när vi startade och en hemsk snörök.
Resan gick dock bra, även om den tar närmare 10 timmar.
Men ca 3 km hemifrån kunde allt tagit slut...
Det snöade ganska ymnigt samtidigt som vi fick möte. Maken bländade av helljusen.
Plötsligt ser jag något på vägen...
4 höga ben...
DET STÅR EN ÄLG MITT I VÄGEN, PRECIS FRAMFÖR BILEN....
Jag skrek som jag aldrig skrikit förr!
Maken tvärbromsade (tack gode gud för RDS-bromsar!), tutade och knäppte på helljuset.
Älgen klev iväg över vägen, vi missade den med max 1 meter till godo...
Tack och lov körde inte heller den mötande bilen på älgen.
Hjärtat slog i 110 efteråt, jag kände mig helt svimfärdig och tårarna rann.
Tänk så fort livet skulle kunnat förändrats för alltid...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Usch usch. Vad hemskt. Ja man ska egentligen vara tacksam för varje dag man får.
Vilken tur ni hade! Det är kanske vid sådana tillfällen, det inte är riktigt lika viktigt med varmt vatten :-)!!
MOLLY
Veronica: Visst är det så, ändå glömmer man det så lätt.
Molly: Visst är livet värt mycket mer än varmt vatten. Hade jag sovit i bilen som jag oftast gör, då hade vi krockat. Så någon tyckte att vi skulle vara kvar här på jorden ett tag till.
Skyddsänglar verkar finnas ibland!
MOLLY
Fy vad otäckt!! Vilken tur att allt gick bra!
kram Pillan
Pillan: Ja, det var himla otäckt. Har aldrig förr varit så när att krocka med en älg och ändå var det inte första gången det var nära.
Skicka en kommentar