Vissa dagar känner jag en sån oro inför framtiden. Inte bara för min egen del eller för familjen, oron är större än så, jag känner oro för hela samhället.
Man läser om oprovocerat våld i tidningarna dagligen och i mitt arbete täffar jag många drabbade...
Man läser om föräldralediga som får vänta veckor och månader på sina pengar från försäkringskassan...
Man läser om hetsjakten på sjuka och arbetslösa. Är du sjuk får du skylla dig själv, lika om du blir arbetslös. Räkna inte med hjälp, varken ekonomisk eller annan hjälp.
Klarar du inte att jobba 100% efter en svår sjukdom får du gå ner på deltid med det ekonomiska avbräck som det innebär, för sjukskriven får man inte vara...
Är du arbetslös måste du söka ALLA jobb som finns. Får du ett jobb 100 mil bort är det bara att lämna familjen och flytta...
Man hör dagligen tals om företag som varslar anställda om uppsägning, senast idag var Volvo lastvagnar på tapeten. Drygt 1000 personer blir utan arbete. Hur mår de idag? Och deras familjer?
Allt ska vara så lönsamt...
Inget får kosta något...
Ingen får vara sämre än nån annan...
Var är vi på väg????
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja visst är det hemskt!
Det är sånt som jag oxå kan fastna i...och en hel del kan man ju heller inte påverka, tyvärr.
Kramar
Ja, man kan ju bli orolig och deppig för mindre..
Men man får försöka göra det bästa av det man kan påverka!
Kram
enAnnan: Skönt att jag inte är ensam om mina tankar.
Milla: Du har så rätt, man får försöka påverka det som går att påverka och göra det bästa av situationen. Men ibland känns det hopplöst...
Skicka en kommentar